Reflektion efter klimattoppmötet i Glasgow: En strimma hopp men våra barns framtid långt ifrån säkrad
Text: Frida Berry Eklund, talesperson & verksamhetsledare
Säkrade klimattoppmötet våra barns framtid? Nej. Lever målsättningen om att hålla den globala upphettningen under max 1,5 grader? Nätt och jämt.
Det här var mitt fjärde klimattoppmöte på plats. Mitt första var Köpenhamnsmötet, där världens länder totalt misslyckades med att producera ett avtal som ens var i närheten av det som krävdes. Paris kändes som en otrolig seger, Parisavtalet föddes.
Den här gången var jag på plats med en föräldradelegation bestående av 12 supermammor från Indien, Brasilien, Polen, USA, England, Sydafrika, Nigeria, Ghana och Sverige. Vi var där för att överlämna ett brev undertecknat av drygt 500 föräldragrupper från 44 länder till alla delegater och COP-presidenten, Alok Sharma. Vårt krav: svik inte våra barn – inför ett ett totalstopp för all ny finansiering av kol, olja och gas!
Det är svårt att summera ett klimattoppmöte och dess slutliga kommunikationsdokument, The Glasgow Climate Pact. Olika personer bedömer resultatet utifrån sitt eget perspektiv och intresse, från “totalt fiasko” till “försiktigt positiv”. Allt handlar om politiska signaler, men också maktspel, diplomati och “vibe” i korridorerna – och på gatorna utanför.
Drama utspelade sig i förhandlingarnas sista stund när Indien grävde ner hälarna huruvida kolkraft ska “fasas ut” eller “fasas ner”. Och ja, semantik spelar roll, när varje ord vägs på guldvåg. Klimattoppmötena är komplexa vågspel som är svåra att förutspå, men trots det finns det alltid stora förhoppningar om vad mötena kan resultera i.
Vår föräldradelegation av mammor satt i olika paneler, höll föredrag och berättade sina hjärtskärande historier i media. Läs exempelvis artiklarna i The Guardian, Times och New York Times. Och vi marscherade tillsammans med 100 000 andra på Glasgows gator för våra barns rätt till en framtid.
Min känsla efter Glasgow är tudelad: små steg framåt, och om alla löften infrias – och skärps vid förhandlingarna nästa år – har vi en chans på det livsviktiga 1,5-gradersmålet. Men jag känner också en enorm ilska över att en handfull rika länder tillåts spela tärning om alla våra barns liv, hälsa och möjlighet att leva goda liv på den här planeten.
Tre försiktigt positiva punkter från mötet i Glasgow:
- Länderna uppmanas att komma tillbaka redan nästa år med skärpta utsläppsmål och ett gäng olika initiativ har lanserats, bland annat för att minska utsläppen från bilar, kolkraft, metan och avskogning.
- Finansieringen till mer sårbara länders klimatanpassning ska dubbleras till 2025 (men är långt ifrån vad som krävs).
- För första gången omnämns både kolkraft och fossila subventioner i texten från toppmötet, vilket skickar en viktig signal om vad som faktiskt orsakar utsläppen (men med urvattnade och otydliga skrivelser såsom att kolkraften ska “fasas ner” och “ineffektiva subventioner” ska bort.)
Tre downers:
- Allt som beslutades på mötet är löften, det finns inga garantier att de omsätts i konkret handling. Experter bedömer att vi fortfarande är på kurs mot 2.4 graders upphettning. De allra viktigaste besluten måste tas de närmsta åren för att se till att vi är på rätt kurs redan 2030, då utsläppen måste ha minskat med 45 procent globalt.
- De som tar beslut i dag kommer troligtvis inte ha makten när skiten på riktigt når fläkten. Förhandlingarna domineras till stor del av äldre män. Och på tal om äldre män: Faktum är att män tar upp runt 75 procent av taltiden i förhandlingarna och den genomsnittliga delegationen består till 65 procent av män. Dessutom har få länder med ungdomsrepresentanter i sina delegationer. Här är dock Sverige ett undantag – kudos!
- Klimattoppmöten står och faller med stormakterna: EU, Kina, Indien och USA. De mest sårbara ländernas rop på kompensation för de irreparabla skador som sker redan i dag på grund av att rika länder släppt ut så mycket historiskt, föll på döva öron. Dessutom bygger den globala processen på vetorätt. Alla måste kunna acceptera slutdokumentet.
Efter att ha sett förhandlingarna både inifrån och utifrån kan jag konstatera två saker:
- Forskningen är nu glasklar och tar mer plats än någonsin, både i förhandlingarna och i media.
- Civilsamhällets påtryckningskraft har ökat, inte minst på grund av den starka och växande ungdomsrörelsen.
Enligt flera bedömare spelade trycket utifrån, både innan och under, klimattoppmötet en stor roll för att säkra The Glasgow Climate Pact. Utan organisationer som jobbar för att påverka förhandlingarna och öka transparensen, media på plats som rapporterar och en mångfald av röster som trycker på på gatorna – kommer beslutsfattare undan med mord. Bokstavligen.
Detsamma gäller här i Sverige. Utan påtryckningar och skarpa frågor från allmänheten – kommer våra folkvalda inte att ta de kraftfulla beslut som krävs.
Våra barns klimat består av mammor och pappor som jobbar outtröttligen – och till den mesta delen ideellt – för att barns rätt till ett klimat i balans ska sättas främst i alla beslut, både lokalt och nationellt. Backa oss med din underskrift eller genom att swisha valfri summa till 123 268 05 69.
