Published On: 27 december, 2020Categories: Artiklar

Att de som tjänar mest släpper ut mest är kanske inte så oväntat. Men att skillnaden är stor mellan låg- och höginkomsttagare, och att de rikaste tio procenten i Sverige även är de som varit sämst på att minska sina utsläpp, det är något som får mig att haja till.

Oxfam Sverige släppte i veckan en rapport om svensk klimatojämlikhet. Den visar att den halvan av Sveriges befolkning med lägst inkomster släppte ut i snitt 4 ton koldioxid per person 2015 och hade sänkt sina utsläpp med 16 procent sedan 1990, medan de rikaste 10 procenten släppte ut 17 ton och hade sänkt sina utsläpp med 1 procent samma tidsperiod. Den rikaste procenten invånare sänkte inte sina utsläpp alls, utan ökade dem med 11 procent.  

Sociala skillnader får en ny dimension

Klimatkrisen hamnar lätt i förutbestämda fack i hjärnan. Till exempel i det naturvetenskapliga facket med koldioxidhalter i atmosfären och tipping points, i teknikfacket med vätgas och solceller, i det individuella beteende-och-dåliga samvete-facket med, ja, en massa saker man bör och inte bör. 

Oxfams rapport lyfter upp klimatfrågan ur de invanda facken och gör det tydligt att klimatet även handlar om grundläggande saker som jämlikhet och rättvisa. De sociala skillnader och orättvisor som redan finns i samhället får en ny dimension när man räknar in de långtgående konsekvenserna för våra barns och barnbarns framtid. 

Klimaträttvisa

Klimaträttvisa är ett vanligt förekommande begrepp i miljörörelsen. Inte minst används det i ett globalt perspektiv. Länder som bidragit minst till klimatförändringarna är ofta de som drabbas först och värst av till exempel torka och översvämning och är dessutom de som har sämst resurser att mildra effekterna. Detta faktum illustreras också i Oxfams rapport: Den rikaste procenten svenskar hade utsläpp på hela 43 ton per person, vilket är 430 gånger mer än för en person som lever i extrem fattigdom i exempelvis Moçambique, ett land som drabbas hårt av klimatkrisen!

Hur fördela bördan?

Klimatkrisen drabbar även Sverige och ju sämre vi är på att bromsa klimatförändringarna desto allvarligare blir konsekvenserna. De som har sämst ekonomiska förutsättningar kommer att drabbas hårdast, även i vårt land. 

Det betyder att klimatkrisen inte är något vi bara kan lämna över till ingenjörer och experter att lösa. Klimatkrisen är i allra högsta grad också en rättvisefråga. Inte minst handlar det om rättvisa mellan generationer – dagens barn ansvarar inte för utsläppen men kommer att drabbas värst av dem. 

För våra barns skull vill vi se en politik som tar klimatmålen på allvar. Skriv gärna under vårt upprop till Sveriges politiker! 

Läs Oxfams rapport

Text: Sofia Güll, redaktör Våra barns klimat